Natur, Vandring, Värmlandstips

En vandring

Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras.  Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.

Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor)  frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.

Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.

Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.

Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.

Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.

Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.

Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.

sjutorspleden06 sjutorpsleden04sjutorpsleden02 sjutorpsleden03 sjutorspeleden10 sjutorspeleden09 sjutorspeleden07 sjutorspeleden05 sjutorpsleden13 sjutorpsleden08sjutorpsleden07

sjutorpsleden01

 

Mat, Mat & Hälsa, Uncategorized, Värmlandstips

Klimatsmart kaningryta

Jag har förmånen att få jobba med en av världens bästa kockar.  Det är faktiskt sant. Bibbi håller inte bara vinprovningar i världsklass, utan hon skriver artiklar, komponerar menyer och håller matprogram i radion. Dessutom  alltid med en ekologisk, närodlad, utomustvist  som gör att vi passar varandra som handen i handsken.

Den här gången fick vi i uppgift att göra en ekologisk, klimatsmart mellandagsrätt. Och faktum är att kanin är det mest klimatsmarta kött vi kan äta (om vi nu måste äta kött). Det kräver minimal påverkan på naturen. Tyvärr anser många att kaninen är ett husdjur, så få människor vill faktiskt äta det. Inte ens Bibbi själv ville ha grytan till middag, så den fick jag ta med mig hem. Tyvärr var det ingen i min familj som åt heller, så det slutade med att jag fick äta grytan själv i fyra dagar. Men det var otroligt gott, Smakar ungefär som kyckling. Bilderna blev väldigt bra, och och tidningen mycket nöjd.

Ska se om jag kan publicera receptet här på bloggen.

Vad säger ni, kan ni tänka er att äta kanin eller är det helt uteslutet? Och isåfall varför?

wDSC_0397 wDSC_0142 wDSC_0138 wDSC_0105 wDSC_0077

 

Im so lucky I have the privilege to work with one of the greatest chefs in the worl. I must say. Bibbi. This time we made an article about climate-smart ekological rabbitmeat. And actually it causes minimal carbon-footprint (if we absolutely have to eat meat) The problem is that noone wants to eat rabbit, since its considered to be a pet in many families. But it turned out to be an interesting articel.