Natur, Vandring, Värmlandstips

En vandring

Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras.  Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.

Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor)  frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.

Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.

Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.

Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.

Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.

Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.

Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.

sjutorspleden06 sjutorpsleden04sjutorpsleden02 sjutorpsleden03 sjutorspeleden10 sjutorspeleden09 sjutorspeleden07 sjutorspeleden05 sjutorpsleden13 sjutorpsleden08sjutorpsleden07

sjutorpsleden01

 

Hästar, Outdoor, Stil, Uncategorized, Vänner, Värmlandstips, Vintage

Indiansommar

Det var i september. Jorden dallrade av värme, som att den dröjde sig kvar långt efter de andra. De som hade gått hem. Vattnet var fortfarande varmt, fastän man kände att nätterna hade blivit kallare. Luften var hög och klar. Det var första gången jag kände mina fingrar på en vargpäls. Stor och tung och gammal. Minst 100 år bar den med sig minnen från det som en gång varit. Gömd i en källare. Politiskt laddat. En landsbygd kontra stad fråga. Ska vargen få finnas?  Som symbol är den ångestladdad, drömsk och vild. En längtan efter det otämjbara, men också en blodig rädsla för vad den kan göra.

Den här posten är den mest sökta på min blogg. Ordet är vargpäls. Inlägget handlar inte ens om vargen, men den visar vilken enorm fråga detta har blivit.