feminism, Personligt, texter

#metoo

Den här texten skrev jag egentligen för Goda Nyheter Torsby, men den passade inte riktigt in där tyckte redaktionen, så jag delar den här istället.

#metoo

Jag hade tänkt att skriva något helt annat den här veckan, men i sviterna av den virala kampanjen #metoo där kvinnor över hela världen gått ut på sociala medier för att visa vilket omfång sexuella trakasserier har så måste även jag göra min röst hörd.

För jag har också blivit utsatt. Fler gånger än jag kan räkna. Som vi alla blivit.

Det började när man var liten. Min mamma varnade mig jämt och ständigt för farliga gubbar. Äckliga män. Man hörde historier, och de kom inte bara från långt bortifrån. Det fanns i vår omgivning. En släktings man, nån svåger, nån granne. Jag och mina systrar och våra kusiner (vi var ett helt tjejgäng) fick lära oss att lyssna på magkänslan, och om det fanns minsta lilla känsla i magen som var tvivelaktig fick vi lära oss att vi skulle springa. Bara springa iväg. Det snabbaste vi kunde.

Sen började jag högstadiet, där sexuella trakasserier var en del av vardagen. Anti-mobbinggruppen var de som mobbade mest.

En eftermiddag strax innan jag skulle ta bussen hem ligger korridoren tom, och jag hör ett par träskor som hasar sig fram, och jag vet, att om han får tag i mig kommer mina överarmar att bli blå så som de alltid blir när just han kommer. Så jag klättrar upp på ett av skåpen där det ligger en hög med inbundna tunga böcker. Jag är helt tyst, så precis när han kommer fram tar jag sats allt jag kan och slänger alla böckerna på honom. Från två meters höjd. Så hör jag ett vrålande ”AGHHHHH, din jävla slyna”  jag har ingen aning om jag skadat honom eller något, men jag hoppar ner från skåpet och springer det snabbaste jag kan, precis som min mamma lärt mig. Jag hinner precis med bussen och mitt hjärta pumpar och adrenalinet pulserar. Jag såg honom i skolan dagen efter men han rörde mig aldrig igen.

Men bara för att jag lyckades säga ifrån en gång så betydde det ju inte att de sexuella trakasserierna slutade. Tvärtom.

Festivaler, skolfester, konserter.

Några år senare står jag och min bästa väninna på tunnelbanan i Prag. Min mamma hade berättat för mig tidigare att om jag någonsin skulle möta en blottare så ska man peka och skratta åt blottaren, för det är inte vad blottaren vill möta. Han vill möta rädsla, och det var precis vad han fick av mig. Jag blev helt skräckslagen paralyserad. Min mammas ord om att skratta, peka, håna var som bortblåst. I flera månader hade jag synen på den där blottaren framför ögonen. Hans långa svarta rock och fruktansvärda onanerande.

Sedan reste jag i nästan 10 års tid. Många gånger ensam. I Indien, Sydafrika och Europa. Jag har haft tur. Så fort klockan i min mage har ringt har jag stuckit. Sprungit. Jag tackar mina långa ben och min intuition i magen.

Men de allra värsta trakasserierna har jag nog ändå mött på min restaurang. När människor blir fulla (så oerhört löjligt när män skyller på fylla) och sent på natten.

Det är ingen tillfällighet att vi heter Fröknarna Fräs. Det var ett feministiskt statement när Sara kom upp med det där namnet. Vi har absolut nolltolerans. När någon syftar det minsta på sexuella anspelningar åker den personen ut. Den personen är heller inte välkommen igen. I det fallet har jag blivit en björnhona när det kommer till min personal.

I somras var det en av tjejerna som blev tafsad på rumpan. Hon visste inte vem det var för det var så mycket folk, och jag var helt vansinnig. Jag hade lätt kunnat utrymma lokalen.

Det här är bara en bråkdel av alla historier om män som anser sig ha rätten att kränka en annan människa för att hon är kvinna. För att hon bär korta hotpants. För att hon går i högklackat. För att hon är söt.

Ju mer åren går desto argare och tuffare blir jag, och ju kortare blir mina hotpants. Jag ska aldrig slut bära hotpants. Eller högklackat. Eller dra ner på mina cersia läppstift eller mina urringningar. Jag smyckar mig inte för män, utan för mig själv och för andra kvinnors skull.

Sist vill jag avsluta med en text som jag delade i en hemlig grupp. Den är stark. Läs den gärna högt för andra.

”Igårkväll. På min bar. Liten ort. Kock från en annan bar är på min bar och festar. En sån där kock som har urtaskig kvinnosyn (berömd för det).

Kock kommer fram till mig och säger till mig ‘har alltid velat träffa dig’.Jasså säger jag. ‘Ja, du är precis som mig, säger han, vi är lika du och jag‘.’Jaha säger jag, hur vet du det?’ Han svarar ‘Därför att du är trasig precis som mig, jag ser det på dina ögon, fasligt vacker men väldigt trasig själ’.  Jasså säger jag. ‘Sist jag kollade var jag rätt hel.’

Så snackar vi vidare och han ger mig den ena förolämpningen efter den andra tätt följt av komplimanger. Det där söndra/härska/manipulerande snacket så man blir alldeles förvirrad.

Så säger jag att det är dags för mig att åka hem och han frågar mig ‘är du singel?‘ ‘Nej svarar jag tillbaka’ och då säger han ‘jag bara skojade, jag skulle aldrig vara intresserad av dig. Du är inte tillräckligt snygg’.

Så ber han att få skjuts av mig och jag säger ‘gå upp till vägen och sätt dig och vänta på den där stenen så kommer jag‘. Och han flinar äckligt lyckligt och jag slinker ut bakvägen, tar min bil och tänker åka iväg utan att plocka upp nån men kommer på andra tankar.

Han sätter sig i min bil med sin stora gitarr och ler och säger till mig ‘jag visste att jag skulle få dig i säng’ och jag kör en omväg i skogen, cirka 22 km från byn (där jag vet att han bor) ber han att få gå ur bilen och kissa. Självklart säger jag och öppnar dörren, släpper ut honom och sparkar ut gitarren och åker smygande iväg och ser honom vinka med armarna i backspegeln. Det är 22 km landsväg på landsbygden, mitt i natten på en vardag. Inte en bil passerar. Det är bara 6 grader varmt. Jag vet att hans fötter kommer blöda imorgon. Han ville visst hem för att han skulle jobba tidigt. Dessutom hade han nya skor. pastedGraphic.png👊🏻 jag åker i min bil och fnittrar frenetiskt åt att jag lyckas sätta dit en jävel på mitt alldeles egna sätt.”

Helena Henriksson

Äventyr, Bali, Blommor, Coachning, Design, garderob, Industri, Inredning, Inspiration, instagram, Interiör, kärlek, Kök, Konst, Minnen, Personligt, Recykle, Smycken, Ubud, Yoga

Vid Trinity Gardens, Bali

wDSC_0866

Förra vintern var vi ju som bekant på Bali. Då vi skulle fotografera delar av Sapremas kollektion fick vi låna Trinity Gardens, eller Villa Miring som det då hette, av Spirited Living. För att du till fullo ska förstå vilket gudomligt ställe Susanna och Nilo har skapat måste du se den här filmen.

Filmen är gjord i Sverige då hon ännu bodde här, men numera är Bali hennes hem och vi fick spendera fyra hela dagar i hennes magiska hus i Ubud. Hus är egentligen ett för enkelt begrepp. Jag skulle hellre kalla det för tempel. Eller mansion. Jag fick tunghäfta där. Det var så mäktigt. Varje liten detalj, doft, vrå och ljus sa något till mig.

wDSC_1295

Trinity Gardens var från början ett helt vanligt hus ute bland risfälten men i händerna på Susanna och Nilo har det förvandlats till en magisk funkisvilla med sju meter i tak, stora panoramafönster som går att öppna ut mot risfälten och djungeln. Den vita funkisen är en flört med skandinavien och det går alltid en våg av längtan upp mot norden.

wDSC_1016

Inredningen har dock en javanesiskt ton, med många och stora antika möbler, fyndade över hela Bali, mycket återanvänt båtträ, stora egenkomponerade sidenlampor och egendesignade sängar och stolar. Överallt står snirkliga stilleben uppställda.

wDSC_1070

Golvet är blank betong som skiftar i gråbruna nyanser (det vackraste jag sett). Ur högtalarna som finns i varje rum strömmar barefoot-blizz-jazz och doften som möter en är en blandning av blomma och rökigt te. Eller cederträd och magnolia. Det doftar himmelskt hursomhelst.

wDSC_1495b

Susanna är inredare (bland annat) och har en annan ingång till hemmen hon inreder åt sina kunder. Det handlar om vilka de är, inifrån och ut. Hur själen kan möta behoven och skapa en harmoni som fungerar på platsen man spenderar mest tid på.

Susanna gav mig tunghäfta. Jag satt nog mest och gapade och svalde varje ord hon sa, som att jag hade mött min guru eller nåt. Sedan skulle det visa sig att våra vägar skulle fortsätta bredvid varandra. Men det är en annan historia.

wDSC_1092

Jag hade en mäktig upplevelse när hon skapade min mala, en upplevelse som fortfarande pågår, så jag kan inte delge processen här, för den är bara min. Men jag kan dela lite bilder från hennes övermäktiga hus (som man förresten numera kan hyra) Dessutom har de byggt till fem ytterligare hus som man kan få vara gäst i. Blandannat en joglo och några villas.

wDSC_1362

susannanovawDSC_1110

Dessutom har de byggt en ateljé och ett showroom där Susanna visar sin egen inredningskollektion. Varje detalj to die for.

wDSC_1101

och Sapremas silkeskimono som finns att köpa här 

wDSC_1065_1wDSC_0900wDSC_1330Här har vi Anna som visar delar av sin kollektion.

wDSC_1350wDSC_1352

Det vackraste barnrum jag sett i hela mitt livwDSC_1354wDSC_1296b

och dessa lampor. Så vackra så man får gåshud.

wDSC_1069wDSC_1059wDSC_1343 wDSC_1318 wDSC_1569    Följ Spirited Living på instagram

Eller ännu hellre, gå in på hennes hemsida, men bara om du är redo.

kärlek, Kropp & själ, Muse, Personligt, Porträtt, Rattsjöberg, Spell and the gypsy, Uncategorized, Vänner

Min vän

helenah01

Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.

DSC_6327Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne.  Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.

DSC_6299Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.

DSC_6303

Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.

DSC_6343_1

Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon.  Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.

DSC_6401_1Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.

wDSC_6472

Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.

DSC_6267_1och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett.

DSC_6496

och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig.

DSC_6628

och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det

DSC_6786 DSC_6790 DSC_6791och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet utDSC_6701 DSC_6726DSC_6651_1DSC_6707DSC_6742 DSC_6765DSC_6763 Gudomliga glada varelse.

Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.

Det är min tur att besöka dig nu.