Alva, Blommor, Familj, fotografi, Uncategorized

Alva

wDSC_3674Min guddotter konfirmerades i söndags. Kan inte förstå att hon blir så stor. Det var alldeles nyss som hon föddes, och nu funderar hon på yrkeskarriär. Det har hon ju iochförsig alltid funderat ikring. Hennes mamma vill att hon ska bli tandläkare, själv vill hon bli fotbollsproffs. Själv tror jag att hon blir nåt riktigt socialt, en spindel i ett nät. Något etiskt riktigt, med kämparglöd och passion. Hon kommer stå i fronten, verka på boulevarderna och slåss för sin sak. Hon är inte rädd. Hon är urstark. Men skulle hon vilja vara svag för ett ögonblick får hon det också.

wDSC_3716Så växer hon och blir längre och längre, och ju längre hon blir desto längre blir hennes hår. Det skiftar i guldockra och för en praktiker som mig tänker jag att det måste vara fasligt jobbigt att ha ett sådant långt hår när man ibland tränar upp till två gånger per dag (Alva är ju seriöst satsande fotbollsspelare) Jag vet ju mitt eget tjocka hår som tar dagar att torka. Men kanske har man energi till det när man är 15 år.

wDSC_3687och hon är en förlängning av mig, en slags hybrid mellan min syster och mig. Om jag hade tränat en massa fotboll när jag var 15 år så hade jag nog sett ut som Alva, men hon är starkare än mig. Jag sökte mer. Vacklade. Alva har en sådan där styrka som bara storasystrar kan ha. Naturliga ledare. Vägvisare.

wDSC_3690Så säger hennes mamma till mig, du måste ta bilder på Alvas konfirmation. Javisst säger ja. Klart jag ska. Men jag vill fånga hennes femtonåriga uttryck. Den där blicken som berättar att det är viktigt vilken slags moped man har.

wDSC_3523Vi går in i hennes lekstuga som en gång tillhörde hennes mamma och mig. Hon är lång så hon måste huka sig när hon går in. Men hon platsar därinne. Som hon alltid skulle behålla en fot i den där världen av barnasinne. Därinne hänger samma planscher och brodyrtavlor som när jag var liten. Det är tavlor med spelmän på grönskande ängar, och damer som sitter och fikar på franska cafér. Dituppsatta av min farmor, ljuvliga Vilma.wDSC_3573Vi slår oss ner på klipporna, av gammal vana frågar jag om hon är rädd om sin klänning, fast jag vet att jag nog egentligen redan vet svaret. “Tror du jag skulle vara rädd om klänningen om jag visste att du och jag skulle ut och fotografera”.

wDSC_3609Felicia lägger en blomma på hennes panna, hänger efter som en liten stylist. Så sjunger hon för oss medans jag sprider ut Alvas hår på klipporna. Felicia berättar att hon ska bli musikalartist. Jag tvivlar inte en sekund på det.

wDSC_3610Så rynkar Alva pannan och frågar om hon tror att de andra tar sådana här konfirmationsbilder? Sedan skrattar vi hysteriskt.

wDSC_3680bSen finns bara en ändlös ström av bilder som måste komma ut bara för att. wDSC_3665

Ansel Adams sa:

You dont make a photograph just with your camera. You bring to the act of photography all the pictures you have seen, the books you have read, the music you have heard, the people you have loved. 

Och ser man det från det hållet så blir det mesta magi.

wDSC_3786Så frågar hon varför duger det inte bara med de köpta blombuketterna? Varför måste vi bryta av kvistarna från häggen och lägga in i buketten för att jag ska bli nöjd? Ja, varför måste jag skapa om saker för att inte tillvaron ska bli för tillrättalagd?  Ja, du Alva. Varför måste jag det? En dag kommer du att förstå.

wDSC_3802wDSC_3829wDSC_3843Så medans vi dansar med blommorna utspridda med den vilda häggen tovar jag in hennes hår bland rosorna och vill aldrig att hon ska fastna. Någonstans. Jag vill heller aldrig att hon ska bli vuxen, men det är ju rätt oundvikligt.

wDSC_3695 wDSC_3715wDSC_3385Och din mamma vill så gärna ha bilder på dig med kåpan, så det ska hon få såklart. Jag skickar dem på mail. Med den oranga bibeln i handen. Och där hemma i ditt hem fortsätter den heta diskussionen om kyrkans vara eller ickevara. Men du är en cool som har en åsikt. You go girl. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Cap Verde, fotografi, Helena funderar, Saprema

Where I once started

Fine Art Prints. Jag håller på att lägga de orden i min mun. Att göra konst. Bilder som berör. Som kittlar i magen. Som kan tryckas upp på stora, tjocka tidsbestående akvarellpapper. Som säger något till betraktaren. Det svåraste som finns. 
Jag famlar i mitt språk. Jag älskar stark färg, men det finns ingen som slår mystiken och frågorna i svartvitt.
Jag pratar så mycket. Skriver, förklarar och är övertydlig när det som i själva verket behövs är tystnad.   Bilderna klarar sig utan texter när de är bra. Det är spännande tycker jag. 
 Jag håller på att närma mig fotografin på ett nytt sätt. Det är som att gå in i en ny fas med en älskade. Den fasen när man kan vara tysta med varann.
Såg Lars Lerin igår på Babel. Gedin ställlde spännande frågor som handlade om skillnaden mellan bilden och ordet. Att hans texter har mycket mer humor än hans bilder. Det tyckte jag var spännande. Samma människa, samma historia, men olika uttryck i olika kanaler. Ni måste ju höra hans sommarprat om ni ännu inte har gjort det. Den människan alltså. Hudlös.
Så jag är tillbaka där jag en gång började. I svartvitt. I bruntonade sepiabilder framkallade på bronzepapper. 
När man vill hitta hem ska man gå tillbaka.
Imorgon(eller en annan dag)  kanske jag levererar färg igen, men idag vill jag bara drivas framåt i det svartvita. I det enklaste och det mest komplicerade. 

©Helena H
Modell: Bojana
Kläder: Saprema