Inredning, Inspiration, Mitt hus, Rattsjöberg, snö.

Första snön

thumb_IMG_6385_1024När första snön kommer så börjar mitt hjärta att skratta. Det finns inget så magiskt som den allra första snön som dalar från himlen.

Jag har nån filmscen i huvudet från typ Crouching Tiger Hidden Dragon, där en lång scen utspelar sig i ett dalande snöfall. Kan inte hitta den nu, men minns att den var magisk.thumb_IMG_6386_1024thumb_IMG_6438_1024 thumb_IMG_6440_1024

För att fira den första snön bestämde vi oss för att möblera om i vardagsrummet i stora huset. Att göra det vintermysigt med referenser till Mexico, Atlasbergen och Chile. En slags skidåkande Patagonien-känsla. Som en lodge. Åh vad jag älskar snön.thumb_IMG_6455_1024 thumb_IMG_6462_1024 thumb_IMG_6463_1024

Äventyr, Barn, Blommor, Frihet, Inspiration, Katus, Resa med barn, Trädgård, Vänner

Jardin Botanico De Cactus eller Den botaniska kaktusträdgården

magicthreeAlltså, det är ju så trendigt med kaktusar nu, och det är ju inte så konstigt med tanke på att de antagligen är några av de snyggaste växter som finns.

Förra året var jag på Gardin de Marjorelle i Marrakech (ska skriva ett eget inlägg om det) men den trädgården var inget i jämförelse med den vi fann på djurparken Oasis Zoo på Fuerteventura när vi var där förra veckan med barnen på höstlov. OMG. Magiskt.

Vi var egentligen där för att titta på zebror och kor och sånt, men jag häpnades verkligen av den här trädgården. Överlag ska sägas att djurparken var väldigt fint skött, och djuren mådde bra. De flesta var omhändertagna från misskötsförhållanden. thumb_IMG_7204_1024 thumb_IMG_7442_1024thumb_IMG_7184_1024 thumb_IMG_E7217_1024 thumb_IMG_7444_1024 thumb_IMG_7254_1024 thumb_IMG_7255_1024 thumb_IMG_7441_1024 thumb_IMG_7246_1024 thumb_IMG_7186_1024 thumb_IMG_7115_1024 thumb_IMG_7176_1024 thumb_IMG_7175_1024zebra thumb_IMG_7162_1024

feminism, Personligt, texter

#metoo

Den här texten skrev jag egentligen för Goda Nyheter Torsby, men den passade inte riktigt in där tyckte redaktionen, så jag delar den här istället.

#metoo

Jag hade tänkt att skriva något helt annat den här veckan, men i sviterna av den virala kampanjen #metoo där kvinnor över hela världen gått ut på sociala medier för att visa vilket omfång sexuella trakasserier har så måste även jag göra min röst hörd.

För jag har också blivit utsatt. Fler gånger än jag kan räkna. Som vi alla blivit.

Det började när man var liten. Min mamma varnade mig jämt och ständigt för farliga gubbar. Äckliga män. Man hörde historier, och de kom inte bara från långt bortifrån. Det fanns i vår omgivning. En släktings man, nån svåger, nån granne. Jag och mina systrar och våra kusiner (vi var ett helt tjejgäng) fick lära oss att lyssna på magkänslan, och om det fanns minsta lilla känsla i magen som var tvivelaktig fick vi lära oss att vi skulle springa. Bara springa iväg. Det snabbaste vi kunde.

Sen började jag högstadiet, där sexuella trakasserier var en del av vardagen. Anti-mobbinggruppen var de som mobbade mest.

En eftermiddag strax innan jag skulle ta bussen hem ligger korridoren tom, och jag hör ett par träskor som hasar sig fram, och jag vet, att om han får tag i mig kommer mina överarmar att bli blå så som de alltid blir när just han kommer. Så jag klättrar upp på ett av skåpen där det ligger en hög med inbundna tunga böcker. Jag är helt tyst, så precis när han kommer fram tar jag sats allt jag kan och slänger alla böckerna på honom. Från två meters höjd. Så hör jag ett vrålande ”AGHHHHH, din jävla slyna”  jag har ingen aning om jag skadat honom eller något, men jag hoppar ner från skåpet och springer det snabbaste jag kan, precis som min mamma lärt mig. Jag hinner precis med bussen och mitt hjärta pumpar och adrenalinet pulserar. Jag såg honom i skolan dagen efter men han rörde mig aldrig igen.

Men bara för att jag lyckades säga ifrån en gång så betydde det ju inte att de sexuella trakasserierna slutade. Tvärtom.

Festivaler, skolfester, konserter.

Några år senare står jag och min bästa väninna på tunnelbanan i Prag. Min mamma hade berättat för mig tidigare att om jag någonsin skulle möta en blottare så ska man peka och skratta åt blottaren, för det är inte vad blottaren vill möta. Han vill möta rädsla, och det var precis vad han fick av mig. Jag blev helt skräckslagen paralyserad. Min mammas ord om att skratta, peka, håna var som bortblåst. I flera månader hade jag synen på den där blottaren framför ögonen. Hans långa svarta rock och fruktansvärda onanerande.

Sedan reste jag i nästan 10 års tid. Många gånger ensam. I Indien, Sydafrika och Europa. Jag har haft tur. Så fort klockan i min mage har ringt har jag stuckit. Sprungit. Jag tackar mina långa ben och min intuition i magen.

Men de allra värsta trakasserierna har jag nog ändå mött på min restaurang. När människor blir fulla (så oerhört löjligt när män skyller på fylla) och sent på natten.

Det är ingen tillfällighet att vi heter Fröknarna Fräs. Det var ett feministiskt statement när Sara kom upp med det där namnet. Vi har absolut nolltolerans. När någon syftar det minsta på sexuella anspelningar åker den personen ut. Den personen är heller inte välkommen igen. I det fallet har jag blivit en björnhona när det kommer till min personal.

I somras var det en av tjejerna som blev tafsad på rumpan. Hon visste inte vem det var för det var så mycket folk, och jag var helt vansinnig. Jag hade lätt kunnat utrymma lokalen.

Det här är bara en bråkdel av alla historier om män som anser sig ha rätten att kränka en annan människa för att hon är kvinna. För att hon bär korta hotpants. För att hon går i högklackat. För att hon är söt.

Ju mer åren går desto argare och tuffare blir jag, och ju kortare blir mina hotpants. Jag ska aldrig slut bära hotpants. Eller högklackat. Eller dra ner på mina cersia läppstift eller mina urringningar. Jag smyckar mig inte för män, utan för mig själv och för andra kvinnors skull.

Sist vill jag avsluta med en text som jag delade i en hemlig grupp. Den är stark. Läs den gärna högt för andra.

”Igårkväll. På min bar. Liten ort. Kock från en annan bar är på min bar och festar. En sån där kock som har urtaskig kvinnosyn (berömd för det).

Kock kommer fram till mig och säger till mig ‘har alltid velat träffa dig’.Jasså säger jag. ‘Ja, du är precis som mig, säger han, vi är lika du och jag‘.’Jaha säger jag, hur vet du det?’ Han svarar ‘Därför att du är trasig precis som mig, jag ser det på dina ögon, fasligt vacker men väldigt trasig själ’.  Jasså säger jag. ‘Sist jag kollade var jag rätt hel.’

Så snackar vi vidare och han ger mig den ena förolämpningen efter den andra tätt följt av komplimanger. Det där söndra/härska/manipulerande snacket så man blir alldeles förvirrad.

Så säger jag att det är dags för mig att åka hem och han frågar mig ‘är du singel?‘ ‘Nej svarar jag tillbaka’ och då säger han ‘jag bara skojade, jag skulle aldrig vara intresserad av dig. Du är inte tillräckligt snygg’.

Så ber han att få skjuts av mig och jag säger ‘gå upp till vägen och sätt dig och vänta på den där stenen så kommer jag‘. Och han flinar äckligt lyckligt och jag slinker ut bakvägen, tar min bil och tänker åka iväg utan att plocka upp nån men kommer på andra tankar.

Han sätter sig i min bil med sin stora gitarr och ler och säger till mig ‘jag visste att jag skulle få dig i säng’ och jag kör en omväg i skogen, cirka 22 km från byn (där jag vet att han bor) ber han att få gå ur bilen och kissa. Självklart säger jag och öppnar dörren, släpper ut honom och sparkar ut gitarren och åker smygande iväg och ser honom vinka med armarna i backspegeln. Det är 22 km landsväg på landsbygden, mitt i natten på en vardag. Inte en bil passerar. Det är bara 6 grader varmt. Jag vet att hans fötter kommer blöda imorgon. Han ville visst hem för att han skulle jobba tidigt. Dessutom hade han nya skor. pastedGraphic.png👊🏻 jag åker i min bil och fnittrar frenetiskt åt att jag lyckas sätta dit en jävel på mitt alldeles egna sätt.”

Helena Henriksson